Ibland är science fiction-historier för långa, både för barnen men kanske mest för föräldrarna. Här är några kortare science fiction-historier för barn.

En sci-fi historia för barn, av Tom Söderlund.

En sci-fi historia för barn, av Tom Söderlund

“Kom, jag ska visa dig något”. Flickan småsprang över gräset bort mot verktygsskjulet. Hon hette Nina och var sex år. Jag var fyra.

“Här är något som morfar byggt, du ska få se!”
Hon sköt upp dörren. Verktygsskjulet var dammigt och fullt av prylar.
“Där är den!” sa Nina. I hörnet stod något, täckt av en grå presenning. Nina slet av presenningen. Ett moln av damm yrde upp.

Under stod en hemsnickrad maskin, stor som ett kylskåp. Den hade en massa mätare och rattar. I mitten fanns ett litet säte.
“Det är en tidsmaskin!” utropade Nina stolt.
“En vadå?” sa jag.
“Man kan resa i tiden med den. Kolla!”

Nina satte sig i sätet och började skruva på en mätare som såg ut som en liten klocka.
“När vill du åka till?”
Jag funderade lite. “Hem till stan kanske?”
“Nej jag frågade ‘när’, inte ‘var’. ‘NÄR’ vill du åka till?”

Först förstod jag inte frågan, så jag var tyst och funderade lite till.
“Lördagsgodis.” sa jag till slut.
“Va?”
“Lördag. Vi kan åka till lördag. Då får vi lördagsgodis.”
“Bra idé” sa Nina. “Sätt dig här.”

Jag satte mig i Ninas knä. Hon fortsatte skruva på mätaren samtidigt som hon tänkte högt: “Idag är det torsdag… lördag är om två dagar… och vi vill komma fram på förmiddagen. Sådär! Och så batteriet.”
Nina böjde sig fram och tryckte på en strömbrytare. Ett elektriskt surr hördes och hela maskinen började vibrera lätt. Några lampor tändes upp på instrumentpanelen.

“Vill du trycka på knappen?”
Hon pekade på en grön knapp där det stod START med stora bokstäver. Jag sträckte ut ett nervöst finger mot knappen. “Men tryck då” sa Nina otåligt.

Jag tryckte.

Surrandet och vibrationerna blev starkare. Ett par lampor började blinka. Så blev det svart, som om jag blundade. Och sen ljust igen. Jag kände ett tryck i öronen, som när man åker flygplan.

“Är vi framme?” undrade jag. “Jag tror det”. Jag tittade mot skjulets fönster. Det duggade utanför. Det hade det inte gjort för en minut sen.

Vi hoppade ur maskinen och sprang ut ur verktygsskjulet. Rusade över det blöta gräset bort mot stora huset.

Inne i köket stod min mamma och Ninas mamma. ”Där är ni ju!”, sa mamma. ”Ska vi åka och köpa lördagsgodis?”

Lördagsgodis

En sci-fi-historia för barn, av Aidan Chatterton.

En sci-fi-historia för barn, av Aidan Chatterton

I den livliga staden Riverton var en ung pojke vid namn Timmy känd för sin uppfinningsrikedom. Fascinerad av teknik och robotik tillbringade han dagarna med att mixtra och skapa i sitt provisoriska garagelabb. En dag, efter otaliga timmars arbete, uppnådde han sin viktigaste prestation: en vänlig robot vid namn Bolt.

Bolt var ingen vanlig skapelse; han var utrustad med en hjärtliknande kärna, vilket gav honom förmågan att förstå och återgälda mänskliga känslor. Med hundra mans styrka och sinnet snabbt som en superdator blev Bolt snabbt Timmys bästa vän och duon blev oskiljaktiga. De lekte tillsammans, lärde sig tillsammans och på sin fritid försvarade de staden från enstaka problem som skenande traktorer eller borttappade kattungar.

Ryktet om Timmys uppfinning spreds över hela staden, och snart fick den girige lokala entreprenören, Mr. Blackstone, nys om Bolt. Han såg potential för vinst och bestämde sig för att skapa en armé av robotar, men till skillnad från Bolt saknade de en hjärtkärna och var kalla, känslolösa maskiner. Han planerade att använda dessa robotar för att ta över Riverton, i hopp om att göra det till ett tekniskt industriellt nav, med honom som den obestridda ledaren.

En solig eftermiddag blev stadsborna chockade när armén av oseriösa robotar marscherade in på Rivertons stora torg. Mr. Blackstone, flinade illvilligt, förklarade sina avsikter. Panik uppstod, men bland kaoset stod Timmy och Bolt starka.

De skyndade tillbaka till garaget, där Timmy utarbetade en plan för att programmera om de oseriösa robotarna. Bolt, trots faran, var redo att möta armén. Beväpnad med en omprogrammeringsenhet skapad av Timmy gav sig Bolt iväg för att konfrontera det mekaniska hotet.

Kampen var hård. Stadstorget förvandlades till en slagfält, där Bolt skickligt undvek attacker och använde omprogrammeringsenheten på de oseriösa robotarna. Varje omprogrammerad robot gick med Bolt och hjälpte honom i kampen. Timmy tittade oroligt från sitt labb, hejade på sin vän och gav strategier.

Trots oddsen lyckades Bolt programmera om alla robotar, utom en – den största och starkaste av dem alla. I den sista matchen tappade Bolts kraft, men han gav inte upp. Med en sista våg av energi hoppade Bolt upp på den gigantiska roboten och fäste omprogrammeringsenheten. Men ansträngningen var för mycket och Bolt slog ner och föll till marken.

Stadsborna såg på när den sista roboten stannade och sedan, till deras lättnad, flimrade dess hotfulla röda ögon och blev vänliga blå. Bolt hade lyckats men till en kostnad. Timmy sprang till sin vän och tårarna rann nerför hans ansikte. I tystnaden viskade han: “Du gjorde det, Bolt. Du räddade oss alla."

Tillbaka i labbet arbetade Timmy obevekligt, inte redo att ge upp sin vän. När det första gryningsljuset tittade in genom fönstren fyllde ett välbekant brum rummet. Bolts ögon flimrade upp, möttes av en lättad och utmattad Timmy.

Följande dag firade Riverton sin seger. De omprogrammerade robotarna hjälpte till att återuppbygga staden, och Mr. Blackstone kördes ut ur staden. När det gäller Bolt hyllades han som en hjälte. Men för Timmy var Bolt mer än en hjälte; han var hans bästa vän. Och i sina hjärtan visste de att deras äventyr bara hade börjat. De var redo för alla utmaningar som kom i deras väg, vilket bevisade att vänskapsbandet och ett gott hjärta kunde övervinna alla motgångar.

Korta Scifi-historier