Ibland är spökhistorier för långa, både för barnen men kanske mest för föräldrarna. Här är några kortare spökhistorier för barn.

Spökhistoria från Mellanöstern.

Spökhistoria från Mellanöstern.

En man satt med sin hustru på ett värdshus i Damaskus. De avnjöt en god middag och hade inte ett bekymmer i sina tankar. Plötsligt såg mannen någon stå och titta på honom tvärs över rummet. Det var ingen annan än döden. Mannen fylldes med skräck och ropade: ”Detta kan inte stämma! Det kan inte vara min tid att dö än!!”

Så han lämnade sin hustru i värdshuset, kastade sig upp på sin häst och drev djuret ursinnigt tvärs över öknen tills han nådde Samara. Då han slutligen kom fram var både han och hästen trötta och mycket törstiga. Han gick fram till en brunn i staden, men fann sig plötsligt stå öga mot öga med döden igen.

”Jag tror inte det är sant!” utbrast mannen. ”Jag såg ju dig i Damaskus och flydde!”
Döden lade sin beniga hand på mannens skuldra och sade: ”Jag blev också förvånad när jag såg dig i Damaskus, ty mitt möte med dig var ju bestämt här, vid brunnen i Samara.”

Möte med döden

Spökhistoria från ön Amakusa, Japan.

Spökhistoria från ön Amakusa, Japan.

Det var en gång en gammal kvinna som var ute och gick med sin sonson. Efter en stund kom de fram till Kusazumigoe-bergspasset och den gamla kvinnan stannade utanför.
”I detta bergspass lever Abura-sumashi, har jag hört”, sade hon. ”Vissa säger att det är farligt att gå igenom här, men det är bara vidskepelse.” Så tog hon sitt barnbarn vid handen och gick in i passet.
”Vem är Abura-sumashi?” undrade sonsonen.
”Han är ett monster som ses bära på en oljekanna och en stav”, svarade hans farmor. ”Man tror att han en gång i tiden var en människa som stal olja från oljelampor. Han straff blev att efter döden vandra omkring som en otäck varelse i vildmarken.”
”Hur ser han ut, då?” frågade barnbarnet.
”Abura-sumashi har ett huvud som en potatis. Hans skinn är gråblått och han skyler sin kropp med en kappa av torkat gräs.”

Snart hade de gått igenom passet och sonsonen andades ut.
”Ser du”, sade farmodern. ”Det fanns ingen Aburasumashi. Det är bara lantfolkets vidskepelse.”
”Säger du det..?” hörde de en röst bakom sig.

När de vände sig om stod Abura-sumashin och skrattade åt dem så hans breda grin nästan delade hans huvud på mitten. Då grep farmodern om sitt barnbarn och sprang raka vägen hem så fort hon kunde.

Abura-Sumashi

Spökhistoria från England.

Spökhistoria från England.

Dödgrävarens fru satt vid brasan och stickade och deras katt låg och sov vid hennes fötter.

Hennes gubbe kom hem från efter en lång dags arbete och såg skärrad ut.

"Vad är det med dig?" frågade hustrun. "Du är alldeles likblek." "Jo, det ska jag berätta för dig", svarade dödgrävaren. "Jag trodde jag var färdig för dagen. Det hade börjat mörkna och jag kunde knappt se var jag grävde längre. Just som jag skulle dra mig hemåt fick jag se åtta svarta katter bärande på en liten likkista och framför dem gick ännu en svart katt. Så stannade de och katten som gick framför kistan kom fram till mig. Ja, han kröp så nära att vi stod näsa vid näsa med varandra och så talade han till mig!"
"Vad säger du!" utropade hustrun. "Talade katten?? Vad sa han??"
"Jo, det är ännu märkligare, för jag vet inte vem han pratade om. Men han sa så här: Säg till Tom att gamle Tim är död!"

Plötsligt vaknade den svarta katten vid hustruns fötter upp. Han jäste upp och blev minst tre gånger så stor som innan. Hans ögon glödde som brinnande kol och han utstötte ett blodisande gapskratt.

"Vad säger du?" skrek katten. "Är gamle Tim död?? Då är ju jag katternas kung!!" Så försvann katten som en svart blixt uppför skorstenen och försvann, utan att någonsin synas till igen.

Gamle Tim är död

Spökhistoria från Pennsylvania, USA.

Spökhistoria från Pennsylvania, USA.

Det var en gång en munk som älskade pengar och makt mer än han älskade Gud. Han skulle höra syndabekännelser från de människor som bodde kring hans missionskyrka, men munken började idka utpressning och tvingade folket att ge honom guld och silver för att han skulle hålla tyst om deras mörkaste hemligheter.

En fattig kvinna stod upp mot munken och i raseri slog han ihjäl henne. Efter detta dömdes han till dödes och blev hängd för sina brott. Men strax efter att han skurits ner från snaran och dödförklarades, började hans kropp att förvandlas inför folkets skräckslagna ögon. Ansiktet förvreds och betar sprang från båda sidor av näsan. Hans glesa vita hår växte sig långt och fett, och spetsiga hörntänder gled fram ur hans mun. Monster-munken öppnade sina ögon som nu lyste gult, även i ljuset av middagssolen, och reste sig upp på sina nu kloförsedda fötter.

Folket skrek och flydde, och ingen bön hans tidigare munkbröder läste kunde driva bort monstret. Det försvann djupt in i skogen, bara för att återvända på natten och dräpa de munkar som avslöjat hans onda dåd. Efter att fem av munkarna i missionen hade slukats av monstret, övergav resten av dem klostret och flyttade till en annan del av landet. Klostret förföll långsamt i ruiner, men monster-munken sågs i flera år smyga omkring på den dystra platsen om nätterna.

Monstermunken från Easton

Spökhistoria från Blekinge, Sverige.

Spökhistoria från Blekinge, Sverige.

Det var en gång en dräng som hade luskat reda på att det skulle ligga en skatt nergrävd inte långt från traktens kyrkogård, strängt bevakad av gasten efter den man som gömt skatten där.

Drängen funderade ut en list för att lura gasten, och när han trodde att han visste hur han skulle göra begav han sig en mörk natt till skattgömman. Med sig hade han lite småkvistar, grenar och en tolvskilling. Han lade myntet bland kvistarna och satte sig sedan att vänta. När gasten anlände en stund senare började drängen rota bland riset, och gasten frågade naturligtvis vad han gjorde.

”Jag letar efter pengar”, svarade drängen.

Han fann mycket riktigt tolvskillingen, och visade stolt upp den för gasten.

”Det var då både litet och skitet”, flinade denne. ”Kom med mig, så ska du få se hur en skatt ser ut!”

Gasten grävde fram sin skatt, och började sedan bada i den och leka med mynten. Drängen var nöjd, för nu visste han ju var skatten fanns. Strax hade dock gasten lekt färdigt, och förklarade att det var dags att gå hem. Han tvingade med sig den förtvivlade drängen till kyrkogården och graven, medan denne skrek:

”Ja men, jag är ju inte dö!”

”Det gör ingenting”, vrålade gasten tillbaka. ”Jag ska nog sprätta upp en ny grav åt dig!”

Men just då gol en tupp, och därigenom bröts gastens makt. Gasten försvann ner i jorden, och drängen gick lättad och glad i hågen tillbaka och lade vantarna på pengarna.

Spökskatten

Spökhistoria från New Jersey, USA.

Spökhistoria från New Jersey, USA.

Åskan gick och haglet regnade ner den där stormiga natten 1735, då mor Leeds låg till sängs för att föda sitt sjunde barn. Den trånga stugan i det dystra barrskogsområdet Pina Barrens var full av grannkvinnor som var där för att hjälpa till vid förlossningen. Men det var en svår plåga för mor Leeds. Hon hade fött sex barn med ett års mellanrum och nu började hennes kropp bli sliten. Hur mycket hon än kryste och kämpade ville barnet inte komma ut. ”Jag ger min unge till djävulen, bara den kommer ut nu!” skrek mor Leeds plötsligt. Och se, barnet kom genast ut.

Till en början verkade allt vara normalt. Barnet var en pojke, som tycktes fullt frisk på alla sätt. Men plötsligt började den lille pojken förändras där han låg i barnmorskans famn. Hans hud blev svart och såg bränd ut. Fötterna förvandlades till klövar och en lång svans växte ut. Hans huvud blev som ett vilt djurs och vingar kröp fram ur hans rygg. Det bräkande och sparkande vidundret slet sig löst och for fram som en galen varg i stugan, klösande, bitande och huggande efter alla som fanns där. Till slut dök monstret upp i skorstenen och försvann.

Men det var inte sista gången man såg eller hörde av Jersey-djävulen, som varelsen kom att kallas. Man ser odjuret fortfarande, nästan varje år, i Pine Barrens. Visst kan man besöka skogen om man vill, men lämna den innan mörkret faller om du håller ditt liv kärt.

Jerseydjävulens födelse

Spökhistoria från Australien.

Spökhistoria från Australien.

En jägare var ute på en lång promenad en dag i en trakt han aldrig besökt tidigare. Han var på jakt efter kängurukött, men han kunde inte upptäcka ett enda djur i området, inte ens en fågel. Det var som om allt levande hade lämnat platsen. Till slut fann han ett fikonträd och plockade en handfull frukter, vilka han sedan åt med stor förnöjsamhet. Efter måltiden med de söta fikonen blev han slö och lade sig ned under det skuggande trädet för att vila en stund. Just som han slumrat till väcktes han av att något grep tag i honom. Då han tittade upp fick han se en liten röd gubbe hänga uppochned från en gren i fikonträdet. Varelsen hade en jättemun utan tänder och stora sugkoppar på fingrarna och tårna. Det var dessa som nu gripit tag i jägarens armar. Hur han än kämpade kunde han inte slita sig fri, utan lyftes raskt upp av den röde gubben i trädet och där blev jägaren uppäten.

Efter sin gräsliga måltid klättrade den underliga varelsen ner från fikonträdet och gick till ett vattendrag för att dricka. Han fyllde sin jättemun med stora klunkar och svalde. Men snart började den röda gubben klökas och plötsligt spydde han upp jägaren på marken. Jägaren var lika hel som när han försvunnit ner i gubben stora gap, men han var långtifrån sig lik. Han var bara hälften så lång som han varit tidigare och hans skinn hade blivit alldeles rött. När han såg sig om var den konstiga varelsen försvunnen och jägaren skyndade sig tillbaka till sin by för att fråga byäldsten vad som hade hänt. ”Du har sovit under ett fikonträd, inte sant?” frågade byäldsten. Jo, det erkände jägaren. ”Du har blivit svald av en Yara-Ma-Yha-Who”, sade byäldsten, ”Och nu håller du på att förvandlas till en själv. Det är så de förökar sig. Snart kommer du att tappa dina naglar och tänder och sugkoppar ska växa ut på dina fingrar och tår. Du måste lämna oss, annars kommer du att förgöra hela byn!”

Och så blev jägaren bortkörd från sin hemby, för att resten av livet leva som ett monster ivildmarken.

Yara-Ma-Yha-Who

Spökhistoria från Sverige.

Spökhistoria från Sverige.

Det var en gång en rik handelsman som hade en mycket vacker dotter. Denna flicka hade bestämt sig för att aldrig gifta sig, hur rik eller stilig nu friaren än var. När hennes far frågade henne om verkligen inte en enda karl skulle passa henne svarade hon till slut: ”Om du hittar en friare med grönt skägg ska jag gifta mig med honom!”

Det verkade så klart som om flickan aldrig skulle bli gift och detta bekymrade handelsmannen djupt. Men så en mörk vinternatt knackade det plötsligt på dörren och när flickan gick och öppnade blev hon likblek. Där utanför stod en man med grönt skägg!

Hennes far blev däremot mycket lättad och bjöd in mannen. Innan flickan knappt visste ordet av hade pappan och främlingen gjort upp om bröllopet och till och med dagen för giftermålet bestämdes i en hast. Redan nästa dag vigdes den olyckliga flickan med sin grönskäggige friare och när ceremonin var över kom en överdådig vagn, tydligen från friarens hem, och hämtade upp dem bägge.

Nu var flickan på väg mot sitt nya hem, var det nu än kunde ligga. Men varje gång de passerade en kyrka, stannade hennes make vagnen och försvann in på kyrkogården. ”Han måste vara en mycket from människa som besöker varenda kyrka på vägen”, tänkte flickan. Men till slut blev det tjatigt och hon tröttnade på att sitta ensam i vagnen och frysa. Då de åter stannat vid en kyrka smög hon efter sin make och kikade in genom nyckelhålet i kyrkporten för att se vad han hade för sig. Till sin fasa såg hon mannen stå och tugga på ett färskt lik han just grävt upp på kyrkogården. Hon utstötte ett rop av skräck, vilket fick den grönskäggige kannibalen att snabbt vända sig om och stirra mot porten. Då rusade flickan blint ut i vinternatten, så långt bort från kyrkan och hennes fasansfulle man som hon kunde komma. När man hittade henne följande morgon var hon frusen och förvirrad. Det tog henne flera veckor i sängen för att återhämta sig igen. Hon hörde aldrig av sin grönskäggige make igen, men hon fruktade hela livet att han skulle återvända en dag och hon glömde aldrig den hemska synen i kyrkan.

Friaren med det gröna skägget

Spökhistoria från West Virginia, USA.

Spökhistoria från West Virginia, USA.

En jägare hade varit ute hela dagen utan att hitta ett enda villebråd. Han var hungrig när han återvände med sina hundar till stugan men hade inget att äta. Men när han stängt dörren såg han att det satt något på bordet. Det var ett märkligt djur, stort som en hare ungefär, med en järvnos, rävöron, uggleögon och kropp som en apa. Den var täckt med raggigt rött hår och hade långa klor på sina tår och fingrar. Runt den på bordet låg en lång svans ihopringlad som en vilande skallerorm. Jägaren tänkte att detta underliga kräk var bättre än ingenting, så han plockade upp yxan och kastade den mot varelsen. Djuret var snabbt och hoppade undan, men svansen träffades och höggs av. Den blev liggande kvar på bordet medan djuret slank ut ur stugan genom skorstenen till spisen.

Jägaren var nöjd med att i alla fall fått tag på något till kvällsmat och kokte svansen och åt upp den. Sedan gick han och lade sig utan att tänka mer på vad som hänt i stugan under kvällen. Men någon gång efter midnatt hörde han något som krafsade på dörren och en röst viskade: ”Min svans, min svans! Ge tillbaka min svans!” Jägaren öppnade dörren men kunde inte se något i mörkret. Han släppte ut en av sina hundar för att skrämma bort inkräktaren, men hur det nu var kom inte hunden tillbaka och jägaren gick och lade sig igen. Efter en stund vaknade han av att det krafsade på fönstret och en röst viskade: ”Min svans, min svans! Ge tillbaka min svans!” Jägare flög upp och släppte ut sin andra hund, men liksom den första kom inte den heller tillbaka. Efter ännu en stund hörde jägaren hur det krafsade i skorstenen och en röst viskade: ”Min svans, min svans! Ge tillbaka min svans!” Nu hade jägaren inga fler hundar så han drog täcket över huvudet och försökte somna om. Men i samma ögonblick drogs täcket av honom och när han tittade ner mot fotänden av sin säng kunde han se det underliga djuret sitta där och stirra på honom. ”Min svans, min svans! Ge tillbaka min svans!” väste det och glodde på honom med sina gula uggleögon. ”Jag har inte din svans längre”, pep jägaren. ”Jodå, det har du”, väste djuret. ”Man måste bara leta på rätt ställe. Så flög djuret på jägaren och sprätte upp honom med sina långa klor.

Det är i varje fall så det sägs, ty jägaren var borta följande morgon men han stuga var fläckad med blod, och ett underligt djur sågs några kvällar dansa på stugans tag med en lång ringlande svans efter sig.

Svansen

Spökhistoria från Spanien.

Spökhistoria från Spanien.

En man som en gång gjorde en lång sjöresa kom till en kyrkogård som låg alldeles nära havet. Vågorna hade efter en storm spolat sönder marken och många gravar låg öppna. Benen efter de döda hade kastats omkring och låg uppe på land. När han gick runt på kyrkogården och tittade på eländet fick han syn på en skeletthand på marken. På ett av fingrarna satt en praktfull ring prydd med en glimrande rubin. Mannen tänkte att ingen skulle sakna den där ringen och tog därför med den hem till sin fru.

När mannen kommit hem visade han upp den dyrbara gåvan för sin fru, men berättade inte var han hittat den. ”Tack, kära make!” sa den överraskade hustrun. ”Den här ringen är så vacker att jag ska ha den på mig natt som dag.”

När kvällen kom lade de sig att sova och frun hade fortfarande ringen på sin hand. Men bara lite efter midnatt vaknade frun av att någon ropade på henne ute i mörkret. En röst sa: ”Min ring, min ring. Ge mig tillbaka ringen du stulit från mig! Jag är under ditt fönster!”

Frun skrek till och väckte genast sin man. ”Kära make, vem kan det vara?” undrade hon ängsligt. ”Strunta bara i det”, svarade hennes man. ”Det ger sig snart iväg.”

Men en liten stund senare hördes rösten igen: ”Min ring, min ring. Ge mig tillbaka ringen du stulit från mig! Nu står jag utanför din sovrumsdörr!”

Frun väckte sin man igen. ”Kära make, vem kan det vara?” undrade hon ängsligt. ”Strunta bara i det”, svarade hennes man. ”Det ger sig snart iväg.”

Men strax hördes rösten igen: ”Min ring, min ring. Ge mig tillbaka ringen du stulit från mig! Nu ligger jag under din säng!”

Nu var frun riktigt rädd och väckte sin man. . ”Kära make, vem kan det vara?” frågade hon. ”Strunta bara i det”, svarade hennes man. ”Det ger sig snart iväg.”

Men då slets täcket av sängen och en röst väste i örat på frun: ”Min ring, min ring. Ge mig tillbaka ringen du stulit från mig! Nu har jag handen i ditt hår och nu ska jag släpa dig med mig ner i graven!”
Frun kände en benig hand rycka tag i hennes hår och så slets hon ner från sängen och drogs iväg mot fönstret.

Hon hade gärna velat skrika för att ge ljud åt sin fasa, men skräcken kvävde hennes röst. Mannen satt stel av rädsla i sängen, men så fick han en tanke i sitt huvud och ropade till frun: ”Ta av dig ringen! Ta av dig ringen och kasta ut den genom fönstret!”

Frun grep med skakande fingrar om ringen, drog av den och kastade ut den genom fönstret. Då släppte den beniga handen sitt grepp och den väsande rösten tystnade. Men ute på trädgårdsgången klapprade och rasslade det som av torra ben tills ljudet långsamt försvann bort och det blev alldeles tyst.

Ringen

Spökhistoria från Costa Rica.

Spökhistoria från Costa Rica.

En ung man på väg hem från huvudstaden San José stannade till på ett värdshus för att släcka törsten. Han hade tjänat en god slant under sitt besök i staden och bjöd friskt på ölen, både till sig själv och till andra. När mörkret fallit insåg mannen att han stannat på tok för länge. Glad och lullig av spriten klev han upp på sin häst för att ge sig av. Under ett träd fick han se en ensam figur. Det var en ovanligt vacker flicka, med ett bedrövat uttryck i sitt ansikte. Mannen frågade henne hur det var fatt.

”Gode herre”, svarade flickan. ”Jag är på väg till Bacages för att besöka min sjuka mor, men jag har gått länge och är så trött!”

”Hoppa upp bakom mig på hästen”, sade mannen morskt. ”Jag ska till min väns ranch som ligger söder om staden.”

Flickan tackade och blev hjälpt upp på hästen. Hon grep om mannens axlar och så bar det av på de nattmörka vägarna.Efter en stund började hästen plötsligt gallopera. Den svettades och slängde med huvudet. Hur mannen än gjorde kunde han inte lugna ner djuret. Han kände hur flickans grepp hårdnade om hans axlar och till slut grävde hennes naglar in sig så mycket att det smärtade.

”Damen får nog släppa efter lite”, sade mannen till sin reskamrat. Men då han kastade en blick över sin ena axel fick han se att det var en benig hand med riktiga rovdjursklor som höll i honom. Han blev alldeles stel av fasa och förstod att det knappast var den vackra flickan han hade sällskap av längre. Han kände en svavelosande andedräkt komma längs sin nacke och undrade vad för fasa han skulle få se om han tittade över sin andra axel. Till slut tog han mod till sig och vände på huvudet. Flickans fagra anlete hade ersatts av ett hästhuvud med kolglödande ögon och långa huggtänder. Varelsen gnäggade och frustade, och knep med sina fötter om hästens buk, så att djuret skenade än värre. Till slut skymtade mannen sin väns ranch och i ett hastigt tag drog han in tömmarna. Då stannade hästen tvärt och bägge passagerarna föll av. Med det var bara mannen som nådde marken. Hans rysliga resesällskap hade försvunnit. Hans vän hade hört tumultet och kom utrusande.

”Vad har hänt här”, undrade han och kamraten förklarade med darrande röst om det äventyr han varit med om.

”Aha!” sade vännen. ”Du har ridit med Cegua. Har du aldrig hört talas om Cegua?” Det hade hans kamrat inte och ville gärna veta vad han varit med om.

”Cegua är en demon som reser längs vägarna om natten. Hon letar alltid upp en ensam vandrare som inte tar vara på sig själv –en slarver! Jag känner hur du osar sprit lång väg, min vän. Du var ett perfekt offer. Du hade minsann tur som kom undan med liv och förstånd i behåll!” Det tyckte hans vän också och tittade aldrig mer åt en spritflaska igen.

Cegua

På en gård i Skåne arbetade pigan Karna Jönsdotter.

På en gård i Skåne arbetade pigan Karna Jönsdotter. Hon bodde i en liten stuga bredvid gården och hade av bonden fått en klocka som skulle hjälpa henne komma upp i tid på morgnarna. Men ibland fungerade den där klockan inte som den skulle och då blev Karna förstås försenad till arbetet. Ett år på självaste julotte-morgonen stannade klockan. Karna vaknade så småningom av sig själv, men när hon märkte att klockan stannat insåg hon att hon säkert kunde vara försenad. Att komma för sent till julottan när hela byn satt i kyrkan var förstås rysligt pinsamt. Så hon klädde genast på sig och begav sig till kyrkan. Bättre att vara för tidigt ute än för sent.

Som hon fruktat verkade hon vara sen. Det var tänt i kyrkan och hon kunde höra hur folket där inne sjöng. Hon tänkte i alla fall göra ett försök att smyga in innan psalmen slutade. Kanske ingen skulle märka något. När hon tittade in i kyrkan var den fullproppad med folk, men hon såg en ledig plats alldeles vid gången. Med huvudet sänkt skyndade hon fram och ställde sig bland de andra. Så slutade psalmen och alla satte sig ner. Prästen klev upp i predikstolen och började sin julpredikan. Men prästen var en man som Karna aldrig hade sett förr. Han såg dessutom ruskigt blek ut och hans ögon lyste med samma bleka sken som fullmånen. Hon vände sig till den kvinna hon satt sig bredvid för att fråga vad som försiggick i kyrkan. Men då fick hon se att kvinnan var hennes faster, som varit död i över tio år!

”Vad gör du här??” undrade fastern. ”Här kan du inte vara. Det här är de dödas julotta, som hålls tidigt under natten, innan de levandes julotta. Om de döda kommer på dig kommer de att slita dig i stycken. Du måste ge dig av genast!” Karna fick inte fram ett ljud, men fastern knuffade på henne. ”Spring! Spring för livet!” väste fastern. ”Och kasta av dig din kappa på golvet i kyrkans ingång!”

Då reste sig Karna upp och bänken gnisslade så alla de döda, som hon hittills bara sett ryggarna på, vände sig om och stirrade på henne med sina hemska ansikten. Karna vände om och rusade mot ingången och hon kunde höra hör alla de döda reste sig upp och kom springande efter henne på klapprande, torra benknotor.

När hon klev över kyrkans tröskel slängde hon av sig sin kappa, samtidigt som han kände beniga fingrar gripa efter hennes hår. Sedan rusade hon raka vägen hem utan att se sig om. Så fort hon kommit innanför dörren till sin stuga lade hon stål i kors på tröskeln, för så skulle man göra för att hålla de övernaturliga makterna borta. Sedan föll hon ihop på sin säng och blev där liggande i svår sjukdom i tre hela veckor.

När folket i byn kom till julottan hittade de en grå jordhög i ingången till kyrkan. Det var Karnas kappa som de döda slagit klorna i. Hade hon inte kastat av sig den, som hennes faster sagt, hade det varit hon själv som legat där.

De dödas julotta

Spökhistoria från Blekinge, Sverige.

Den man som var varulv hade det inte lätt. Om nätterna "sprang han tasse", som det hette. Han förvandlades till en gräslig varg av ett slag man annars aldrig ser i naturen. Hans hud, som var luden på insidan, vändes ut och in så att pälsen kom fram. Hans ögon blev gula och lysande, och hans armar och högerben förvandlades till varglemmar, medan vänsterbenet blev en svans.

I denna skepnad sprang varulven omkring och dödade alla som kom i hans väg, ty hans hunger efter människokött var stor. Det var inte lätt att bli botad från varulvssjukan. Det fanns bara två sätt. Någon måste känna igen varulven och som människa och säga till honom "Du är en varulv!" Då var han botad. Men om det aldrig hände kunde varulven bota sig själv på ett fruktansvärt sätt – Han måste finna en gravid kvinna, slita ut fostret och sluka dess hjärta.

I Sillhövda socken i Blekinge bodde Kalva-Lasse som hade ett litet torp med en stor äng. En gång hjälpte hans granne Hildas Kalva-Lasse att hässja hö på ängen medan hon ännu bar på sin ofödda dotter. De höll på långt inpå kvällen eftersom det ännu var sommar, och ingen tänkte egentligen på hur sent det i själva verket var. Snart började fullmånen gå upp över grantopparna och Kalva-Lasse blev plötsligt väldigt nervös och stirrig. Han sprang bort till Hildas och sa: "Om det kommer nåt djur och anfaller dig, så mota det med tjugan, men stick inte." Sedan rusade han in i skogen och försvann. Inom kort hade fullmånen nått sin fulla höjd på himlavalvet och spred sitt blåa sken över nejderna så att det nästan var lika ljust som på dagen.

Hildas hade just börjat packa ihop sina saker, då hon fick se något komma springande ut ur skogsbrynet med en konstig linkande gång. När skepnaden kom närmare såg hon att det var en jättelik svart varg som störtade fram mot henne. Hon mindes i det samma Kalva-Lasses märkliga ord och grep tjugan för att försvara sig. Genast var odjuret över henne och slet med sina dreglande käftar loss ett stort stycke av hennes röda kjol. Huldas mor lät en skur av hårda slag från tjugskaftet regna över varulven, och till slut måste besten lämna sitt byte och försvann in i skogen igen.

Den gravida kvinnan sjönk utmattad ihop på marken, tacksam över att hennes desperata vildhet i stridens hetta hade matchat varulvens och att både hon och hennes barn faktiskt var helt oskadda. Plötsligt dök Kalva-Lasse upp alldeles bredvid henne. Han var helt blåslagen i ansiktet och en röd tråd hängde ut ur ena mungipan. Huldas mor reste sig upp och gav honom en rejäl örfil.

"Jasså, det är du som är varulven!" skrek hon. "Du borde skämmas som försöker ge sig på en havande kvinna för att frälsa dig själv från din egen olycka. Tvi vale!"

"Jo, jag skäms", mumlade Kalva-Lasse generad. "Men jag kunde inte rå för det som hände. Men nu när du har känt igen mig som varulv, så är jag äntligen kvitt förbannelsen, och det är jag dig evigt tacksam för." Och så var det. Sedan den kvällen sprang Kalva-Lasse aldrig tasse igen.

Varulven

Spökhistoria från Frankrike.

Spökhistoria från Frankrike.

Det var en gång en rik och förnäm herre som var gift med en ung och vacker kvinna. Hon hade en gång ramlat nerför den långa trappan i deras stora hus och brutit benet på sju ställen. Läkarna kunde inte göra något åt skadan och blev tvungna att amputera benet. Men den rike herren lät tillverka ett nytt ben i guld åt sin hustru. När guldbenet kommit på plats kunde hon gå och röra sig –ja, till och med dansa- lika bra som förr.

En dag hade hon köpt en dyr och vacker klänning. När hon hörde sin man komma hem rusade hon fram till trappan för att möta honom och visa upp klänningen, men det bar sig inte bättre än att klacken på hennes guldben fastnade i klänningsfållen och hon föll nerför trappan igen. Den här gången bröt hon nacken och dog genast!

Den rike herren gav sin hustru en ståtlig begravning och lät det olycksaliga benet följa med henne i kistan. Men i hushållet fanns en girig betjänt som smidde planer. "Frun har ju ingen nytta av det där guldbenet nu", tänkte han. "Jag kan lika gärna ta det."

Så en natt gick han till kyrkogården, grävde upp den fina damen, skruvade av guldbenet och begravde henne igen. Sedan återvända han till sitt rum i det stora huset och gömde benet i sin garderob.

Men sedan den natten var det inte någon ro längre på kyrkogården. Hela tiden hördes en röst ropa:
"Guld, guld! Ge mig tillbaka mitt guldben!"

Dödgrävaren stod inte ut med att höra denna klagan och gick till den fine herren för att berätta om eländet.
"Er hustru har inte ro i er grav!" förklarade han. "Ni måste skicka någon som lugnar ner henne."

Den fine herren gick själv till kyrkogården och ställde sig vid kvinnans grav.
"Kära hustru, vad är det du vill?" undrade han.
"Guld, guld! Ge mig tillbaka mitt guldben!" klagade en röst från graven.
"Du har ju ditt guldben", menade mannen. "Jag ska ordna någon som kan läsa en bön över din grav, så får du frid."

Prästen gick dit och läste sina böner, men rösten tystnade inte för det.
"Er hustru är fortfarande orolig", berättade prästen för den rike mannen.
"Ni får ordna någon annan son kan tala med henne."

Så den rika herren skickade ditt sin hustrus kammarjungfru.
"Vad vill frun?" undrade kammarjungfrun.
"Guld, guld! Ge mig tillbaka mitt guldben!"
"Snälla frun, nu är ni oresonlig", sa kammarjungfrun. "Ni har ju ert guldben med er. Jag kan visst inte stilla er. Vi får skicka någon annan att tala med er."

Kammarjungfrun gick hem och berättade för den rike herren om hur det hade gått.
"Då får du ge dig av och göra ett försök", sa den rike mannen till sin betjänt.
"Nej, nej, det vågar jag inte!" gnällde betjänten.
"Gör som jag säger! Gå till graven och försök lugna henne."
"Nej, jag törs inte, herrn!"
"Nu går du annars skjuter jag dig!" hotade den förnäme mannen.

Med pistolen riktad upp i näsen gick till slut betjänten på darrande ben till kyrkogården. Där hördes den ensamma rösten fortfarande klaga:
"Guld, guld! Ge mig tillbaka mitt guldben!"
"Snälla frun", pep betjänten, "Jag vet inget om ert guldben. Vad vill ni egentligen?"
"Jag vill ha DIG!" väste den döda kvinnan, reste sig upp i graven, drog ner betjänten under marken och åt upp honom.

Guldbenet

Spökhistoria från Japan.

Spökhistoria från Japan.

Det var en gång en två män, Jiro och Taro som var bästa vänner. Taro skötte sig och tjänade alltid gott om pengar på sina olika affärer. Jiro däremot hade både dåliga vanor och verkade vara förföljd av otur. Han drack och spelade bort sina pengar. En gång hade han blivit bestulen på de sista slantar han hade. Nästa dag gick de bägge vännerna ut på en promenad tillsammans. Jiro beklagade sitt öde och förklarade att han nu inte ens hade råd att äta. Taro tyckte synd om honom och gav Jiro en rejäl slant. Men när Jiro såg hur mycket pengar Taro hade med sig flög förståndet ur skallen på honom. När de kom till ett bergspass överfäll Jiro sin vän och dödade honom med en sten. Sedan tog han alla pengarna och gömde Taros kropp under en buske.

Under det kommande året spenderade Jiro Taros pengar på ännu mer spelande och drickande och till slut var han lika utfattig igen. En dag tog han en lång promenad och fann sig plötsligt stå just i det bergspass där han mördat sin vän. Då hörde han en röst kalla på honom från ett buskage. När han förde undan grenarna såg han ett människoskelett ligga där. Rösten kom från skelettet!

”Jiro, Jiro!” sade benranglet. ”Känner du inte längre igen din vän som du mördat och bestulit? Jag har väntat på att få träffa dig igen.”

Jiro blev så klart blev av fasa och försökte fly, men skelettet grep tag i honom. ”Var inte rädd, min vän!” sade skelettet. ”Jag är inte arg på dig längre. Jag har faktiskt ett affärsförslag, om du är intresserad.” Jiro lyssnade uppmärksamt. ”Du spelar ju flöjt. Jag skulle kunna dansa till dina melodier och så tar du betalt för uppvisningen. Du kan bära runt mig i en låda.” Skelettet reste sig upp och började klapprande dansa runt. Det såg både komiskt och rysligt ut. Jiro insåg direkt hur lysande skelettets ide var. Så blev det alltså att Jiro började resa runt på torgen i olika byar med benranglet i en låda under armen. Jiro spelade på sin flöjt och skelettet hoppade upp ur lådan och dansade kring. Som ni kanske kan räkna ut blev Jiro och hans dansande skelett vida berömda och till slut fick den mäktigaste adelsmannen i trakten höra talas om deras framträdanden. Han beställde genast en uppvisning för honom och hans vänner. Jiro blev så klart smickrad och infann sig vid adelsmannens palats.

En stor samlig mäktiga män satt och väntade på att få se det dansande undret, men då Jiro öppnade lådan och började spela hände först ingenting. Då blev han arg och sparkade omkull lådan så att benen föll ut. Då reste sig skelettet upp, men han dansade inte. Istället gick han fram till adelsmannen, bugade sig djupt och sade: ”Ers nåd! Jag har dansat så länge det behövdes för att ryktet skulle nå er och ni skulle kalla på oss. Men nu dansar jag inte längre. När jag levde var jag er ärlige undersåte Taro, men min vän Jiro här mördade mig och bestal mig. Nu kräver jag rättvisa!”

När adelsmannen hörde detta blev han vred och utropade: ”Vakter! Grip denne usling. Han ska halshuggas för sina brott!”

Då föll skelettet samman och rörde sig aldrig mer igen.

Det dansande skelettet

Spökhistoria från Ryssland.

Spökhistoria från Ryssland.

En bonde var på väg tillbaka till sin by med en last lerkärl på sin vagn. Det var en varm sommarnatt och han hade fortfarande en bit kvar att köra. När han passerade en kyrkogård beslöt han sig för att övernatta där, ty han var rädd för varken fan eller spöken. Han lade sig ner på en av gravarna, men innan han hade hunnit somna kände han hur jorden började röra sig under honom. Han sprang och gömde sig bakom ett träd för att se vad som skulle hända. Graven öppnade sig och den döde som låg i den reste sig upp med likkistelocket på huvudet. Döingen gick bort till kyrkoporten, ställde locket där och begav sig sedan iväg till byn för att spöka.

Bonden gick och hämtade locket, lade det på sin vagn och satte sig för att se vad som sedan skulle hända. När den döde kom tillbaka efter några timmar kunde han inte hitta likkistelocket och blev tydligt upprörd. Så fick han syn på bonden och rusade bort till honom. ”Är det du din usling som tagit mitt lock?” undrade den döde. ”Ge det tillbaka annars sliter jag dig i bitar!” Men bonden drog fram en stor timmeryxa och sade: ”Gapa lagom, döing! Kanske jag hugger både dig och locket i bitar om du inte talar om vad du haft för dig i byn inatt!” Då blev den döde spak och berättade att han tagit livet av två pojkar medan de sov i sina sängar. ”Då får du tala om hur man får liv i dem igen” sade bonden och hötte med yxan. Den döde gnisslade tänder av ovilja, men berättade till slut: ”Du ska skära av en bit av min svepnings vänstra flik, bränna denna i en av dina krukor i samma rum som där pojkarna ligger och de börjar strax vakna till liv igen.”

Bonden skar så en bit av liksvepningen och gav locket tillbaka till den döde, som fick bråttom ner i graven igen, ty gryningen var i annalkande.

När bonden kom till byn stod det snart klart vilket hus som de döda pojkarna bott i, för där var ett gråt och jämmer utan dess like. Men bonden klev fram till föräldrarna och förklarade att han nog kunde göra något åt saken. Alltså visades han in i de rum där de döda pojkarna låg. Han tände eld på liksvepningsbiten och lade den i en av sina krukor.

Snart sipprade en illaluktande rök upp ur krukan och virvlade runt i rummet ochse – plötsligt vaknade pojkarna upp igen! Bonden hade nog förväntat sig tack från familjen och en bra belöning, men istället grep de honom och kallade på byfogden. ”Du måste vara en trollkarl”, sade de till bonden. ”Det var nog du som också tog livet av pojkarna inatt med dina lömska knep!” Då förklarade bonden hur det låg till och vem som var skyldig till gossarnas död. I sällskap av byfogden, familjen och större delen av byn återvände bonden till kyrkogården och visade graven han lagt sig på kvällen innan. Graven grävdes upp och man hittade den döde stel som en pinne i kistan. Men likets fötter var smutsiga av jord efter hans långa nattliga promenad. En stör av asp hämtades och slogs genom likets bröst tills stören gick rakt igenom kistbottnen. Nu satt den döde fastnaglad i sin egen kista och kunde aldrig mer lämna sin grav. Därefter fick bonden en belöning för sitt mod och sin redlighet, och var aktad och ärad i resten av sina dagar.

Likkistelocket

Spökhistoria från Ryssland.

För länge sedan, när tsaren härskade i Ryssland, var soldaterna hemifrån långa tider. Men ibland kunde de få lov att resa hem vid vissa speciella tillfällen. En soldat hade fått permission just för att resa hem och vara med på sin systers bröllop. Men när han kom fram till familjegården möttes han bara av jämmer och sorg. Hans syster var sjuk intill döden och låg till sängs, blek och matt. Soldaten undrade så klart vad som hade hänt. Hans gråtande föräldrar förklarade att det i trakten funnits en trollkarl som för någon månad sedan dött, men återvänt som en vampyr. Det var han som sugit både blod och liv ur systern. De anade alla att vampyren skulle återvända vilken natt som helst för att avsluta sitt onda dåd. ”Men varför har ingen gjort slut på detta monster?” undrade soldaten. ”Om natten är han så stark att ingen rår på honom”, förklarade mannen som systern skulle gifta sig med. ”Och ingen vet var han ligger gömd om dagen.” Soldaten tänkte en stund medan han såg på sin syster. ”Likväl måste någon stoppa honom”, sade han. ”Det kan lika gärna vara jag.” Så tog han sin sabel och gick ut i natten innan någon hann hindra honom.

Soldaten visste inte var han kunde tänkas hitta vampyren, men han valde att vandra de allra mörkaste och ensligaste stigarna den natten. Plötsligt hörde han hur någon gick alldeles bredvid honom och han kände lukten av jord och mögel. Han förstod att han fått sällskap av vampyren. Han stannade och gjorde ett tecken han lärt sig under sina resor, ett hemligt tecken som bara trollkarlar gör till varandra.

”Var hälsad, broder!” utbrast vampyren. ”Varför vandrar du på mina ensliga vägar?” ”Jag har hört att du har löst hemligheten med att övervinna döden”, sade soldaten. ”Det stämmer”, svarade vampyren. ”Genom att dricka människoblod, lite varje natt, slinker jag lätt ur dödens grepp. Igår kväll stal jag livsblodet från en ung kvinna här i byn och när gryningen kommer är det slut på henne, men jag lever vidare!”

Soldaten ville veta mer om detta och vampyren tog med honom till sin grav i en glänta i skogen. ”Jag känner att gryningen kommer och jag måste gå till min vila, men jag hinner visa dig ändå”, sade vampyren och plockade fram en liten flaska från en ficka i sin rock. Flaskan var fylld med blod som glödde i månskenet. ”Om jag dricker detta nu innan solen går upp blir jag åter en vanlig man nästa natt, och flickan får ta min plats som odöd”, skrattade vampyren. ”Så för att bota henne måste blodet tillbaka till henne?” undrade soldaten. ”Inte bara det!” svarade vampyren. ”Jag måste också bli helt förintad. Men allt det där hade du vetat om du varit en riktig trollkarl och för din falskhet ska jag nu slita dig i stycken!”

Med de orden kastade sig vampyren över soldaten, som hade väntat sig att bli avslöjad när som helst. Han hade sin sabel redo och gick lös med den på vampyren. Det blev en hård kamp med monstret, men så snart tupparna gol och solen började titta fram över trädtopparna tappade vampyren sin kraft och föll till marken. Soldaten stoppade på sig blodflaskan och började sedan det gruvliga arbetet med att hugga trollkarlens kropp i småbitar. Soldaten visste nämligen att varje liten del av en vampyrs kropp måste förintas för att den helt ska dö. Därför byggde han ett bål och slängde trollkarlens kroppsdelar på elden. Men när lågorna började förtära monstrets kött förvandlades det till en mängd ormar, paddor, ödlor, spindlar och maskar som försökte krypa ner från bålet. Det här var inga riktiga djur utan det sista av vampyrens onda väsen som försökte fly. Men soldaten motade tillbaka dem alla i elden med sitt svärd och efter några timmar fanns bara aska kvar. Den askan spred han för vinden i de fyra väderstrecken och återvände hem till familjegården. Försiktigt hällde han blodet över de sår som vampyren gett hans syster och nästan genast återvände färgen till hennes kinder. Efter bara en dag var hon lika pigg och glad som alltid och man kunde fira bröllop som man aldrig firat tidigare i den byn!

Soldaten och vampyren

Spökhistoria från Missouri, USA.

Spökhistoria från Missouri, USA.

I de djupa skogarna kring Ozark-bergen levde en gång en gammal kvinna som sades vara den bästa häxan i trakten. Gamla Betty var ingen skönhet med sin krokiga näsa, stripiga hår och olikfärgade ögon (ett grönt och ett gult) men det fanns inte en krämpa som hon inte kunde bota. Alltså gick man till Betty när inga mediciner hjälpte, oavsett om man tyckte att hon var kuslig eller inte.

Väldigt länge levde Betty ensam i sin fallfärdiga stuga, men så fick hon plötsligt besök av en jättelik galt som började rota igenom hennes sopor. Betty var glad för sällskapet och lät grisen stanna. Hon döpte honom till ”Grymskalle” eftersom han var så rysligt ful. Grymskalle följde Betty överallt hon gick, även in till stan dit hon gick för att handla en gång i veckan. Vissa människor kunde också svära på att de sett Grymskalle gå omkring på bakbenen ibland. Vem vet vad Betty kunde få grisen att göra med sina trollkonster.

Men en dag kom Betty till stan ensam. Folk viskade och undrade vart Grymskalle tagit vägen. Specerihandlaren, som alltid köpte Bettys hemgjorda mediciner, undrade också.
”Var är Grymskalle idag?” frågade han.
”Jag har inte sett honom idag”, mumlade Betty. ”Jag börjar bli orolig. Om nån här i stan får se honom så säg till honom att genast gå hem!”
”Det ska jag göra” lovade specerihandlaren.

När gamla Betty kommit hem till sin skumma stuga blandade hon ihop en märklig sörja och hällde ut den på en tallrik.
”Vart har det gamla svinet tagit vägen?” frågade hon sörjan. I den mystiska vätskan började en serie bilder formas och Betty tittade noga. Först fick hon se en latmask till jägare som bodde kring nästa bergskrök. Hon visste nog att han brukade valla ihop grisar som inte var hans och ta hem dem till sin egen stuga. Men den här gången kunde hon se att Grymskalle var en av dem. Alla grisarna blev tagna till Svinskållar-svackan, en liten dalgång där man brukade slakta grisar. Och det blev nu Grymskalles öde. Han blev upphängd och förvandlad till kotletter tillsammans med alla de andra grisarna.
Sedan kunde Betty se hur jägaren slängde de blodiga benen i en stor hög i skogen och begav sig hemåt med köttbitarna.

Gamla Betty kokade av ilska när hon nu fått veta Grymskalles öde. Alla i trakten visste att Grymskalle var hennes gris och det visste förstås jägaren också. Men det hade inte precis stört honom i hans blodiga dåd. Och det skulle nu stå honom dyrt. Gamla Betty höll oftast på med vit magi till folks nytta och skydd. Men nog kunde hon frambesvärja svart trolldom lika bra. Nu plockade hon fram en gammal möglig bok hon får av sin mormor en gång i tiden och bläddrade till den allra sista sidan. Hon tände flera ljus och satte dem kring tallriken med sörjan som visade Grymskalles rester i högen av ben. Så började hon läsa: ”Grymskalle och Blodiga-ben. Grymskalle och Blodiga-ben!” Så höll hon på tills plötsligt en blixt kom farande upp ur tallriken, ut genom fönstret och rakt genom backen till slaktplatsen. Där slog blixten ner i Grymskalles huvud, som låg överst i en hög med andra grishuvuden.

Genast öppnade huvudet sina ögon och ropade: ”Blodiga-ben, upp och dansa med er!” Alla de ben som tillhört Grymskalle växte ihop igen och reste sig upp. Huvudet hoppade upp på halskotorna och började se sig om efter lämpliga vapen att använda mot jägaren. I skogen lånade han tänderna från en döende puma, klorna från en död björn och svansen från en ruttnande tvättbjörn. Tänderna stoppade han in i sin skalle, klorna trädde han på sina klövar och svansen satte han på huvudet (eftersom han tyckte att det såg stiligt ut). Så travade Grymskalle och Blodiga-ben iväg mot jägarens stuga. När han kom dit var jägaren inte hemma, men han gick in i ladan och hoppade upp på loftet för att vänta.

När det skymde kom jägaren hem och gick in i ladan för att sätta in hästen. När han hörde ett märkligt grymtande från loftet tittade han upp, men kunde bara skymta något svagt i skummet.
Det enda han kunde se var två stora ögon som stirrade på honom. Jägaren trodde att det var några ungar som skojade med honom så han skojade tillbaka.
”Kors i alla mina dar, så stora ögon du har! Vad har du dem till?” frågade han.
”För att se din grav med!” grymtade Grymskalle.
”Ha, ha! Väldigt roligt!” skrattade jägaren och gick närmre för att kunna se bättre. Nu såg han både ögonen och klorna.
”Kors i alla mina dar, så stora klor du har! Vad har du dem till?” frågade jägaren.
”Till att gräva din grav med!” grymtade Grymskalle.
Så fick jägaren se tvättbjörn-svansen.
”Kors i alla mina dar, vilken svans! Vad har du den till?” undrade han.
”Till att borsta över din grav med!” morrade Grymskalle och hoppade ut från loftet.

Nåt så rysligt hade jägaren aldrig sett i hela sitt liv och han kastade sig skräckslagen ut från ladan. Han hade tänkt rusa in i sin stuga och låsa om sig men innan han nådde trappan var Grymskalle över honom. Han stirrade på vidundrets gula ögon, de blodiga stinkande benen, tvättbjörn-svansen, klorna och de vassa tänderna i det fula grishuvudet.
”Kors i alla mina dar, så vassa tänder du har! Vad har du dem till?” pep jägaren.
”Till att äta upp dig med, som du ville äta upp mig!” skrattade Grymskalle så det ekade långt över bergåsarna. Sedan hörde folket i Ozarkbergen ett så blodisande skrik att någon väl aldrig hört något värre varken förr eller senare!

De dröjde flera dagar innan någon vågade sig fram till jägarens stuga för att se vad som hänt. Men man fann inga spår av honom alls – han var helt försvunnen. Däremot började folk prata om en annan gräslig sak de sett. Grymskalle hade återvänt till gamla Betty, men nu var han bara ett skelett nedsmetat med torkat blod. Precis som innan bökade han runt bland hennes sopor, men nu följde han inte längre Betty till stan och det var alla stadsborna tacksamma för. Men en gång i månaden, vid fullmåne, kunde man se Grymskalle rida på jägarens häst genom stan med sitt gräsliga huvud lyft högt i en kloförsedd tass!

Korta Spökhistorier